Det var en gång en smed som smed
smycken till alla där hon bodde. De flesta var halsband, en sten
fastsatt mellan bågar av blank metall. Stenarna var de som låg nere
vid stränderna. Ljust rosa, blå och gröna låg de där som sand,
ungefär lika stora som kulor man spelar med. De var
halvgenomskinliga, med färgen böljande i sig som en slöja. Platsen
var full av stenarna, för det första fanns de i tusentals, ja
miljontals, nere vid stränderna och på havsbotten. För det andra
använde sig olika djur av dem när de byggde bo. Inte som material
men som utsmyckning. Fåglarna satte dem i hålorna på deras
fågelbon, så alla träd glänste när solen sken på dem, för det
fanns många fåglar, och många fågelbon, och solen sken ofta på
dagen. På natten var det månen som spelade i trädkronorna och tog
fram det vita i stenarna, så marken fylldes av cirklar av ljus, som
vickade när någon fågelunge rörde sig i sömnen. Kråkorna
samlade på stenarna mer än någon annan fågel, och de la dem på
hög högt högt uppe i något av sina stora bon. Där satt de sedan
och vaktade, oroliga att någon skulle komma och ta just de stenar
som just de hittat. Myrorna tog en sten i taget, men det var mycket
för en myra, men en myra är stark, och bar bort dem till sin stack.
Där la de stenarna runt stacken i mönster, och genom att använda
den konstnärliga beundran och aktsamheten inför någon annans verk
kunde de hindra de andra djuren från att klampa ner deras hem bättre
än med någon annan teknik. När de gjort klart mönstrerna i
stackens omedelbara närhet började de också lägga ut stenar på
marken längre bort. Alla myrstigar fick murar på båda sidor om
sig, så att det till slut såg ut som ett stensträngslandskap.
Fiskarna i vattnet använde stenarna för att bygga skålar till sina
romungar, så att de inte flöt iväg. Hela botten glänste av de
rosa, blå och gröna stenarna. Det var meterdjupt med stenar innan
man kom till sanden. Det fanns vissa fiskar som brukade gömma sig
bland stenarna och när de kom upp igen sköt stenarna iväg åt alla
håll. Aporna använde stenarna som små presenter för att överraska
varandra, och det var det människorna gjorde också. Djur som byggde
hålor i marken satte stenarna längs tunnlarnas väggar, så närmast
utgången sken de och blänkte. Inuti tunnlarna nådde inte solens
ljus lika bra men djuren som bodde där hade bättre mörkerseende.
Smedens hus låg en bit upp från
stranden, vid den första jordmarken bredvid klipporna. Det var byggt
helt av platsens stenar, sammanhållna av limblandad sand. Från
husknut till husknut, från tak till nock, blänkte huset av
stenarnas färger. Varje morgon såg smeden solen gå upp och varje
kväll såg hon den gå ner över havet. I solens första eller sista
strålar, när himlen lystes upp i rosa, lila, orange och gul,
strålade hennes hus så starkt att man nästan kunde tro att det var
där solen skulle gå ner.
Smeden gjorde smycken till människorna
som bodde på platsen utan att begära något som betalning. Så
gjorde också de andra människorna. De sådde och skördade mat, de
slipade och skar verktygen, de samlade och sparade bär, svampar och
nötter, de sydde kläder och de sjöng sånger. Samhället på
platsen var uppbyggt på gemensam tillit och generositet. Det fanns
ingen anledning till att vara snål då det fanns så det räckte
till alla, marken gav mat på jämna tider och tillräckligt för att
mätta alla munnar.
Människorna på platsen tänkte att de
hade jorden, stranden och havet, sakerna, husen och maten
tillsammans. Tillsammans med de andra människorna och tillsammans
med djuren som bodde där. De gav och fick utan nödvändig koppling.
